Blåbärspaj och kärlek

Jag hade registrerat mig på en gratis dejtingsida för andra föräldrar. Det var en ingivelse men jag ångrade mig inte. Efter några dagar med mailandes fram och tillbaka med olika pappor, hade jag börjat prata i telefon med en av dem. Därefter hade vi träffats vid en av parkerna i stan. Han hade haft keps och solglasögon, och vi hade köpt varsin glass och sedan promenerat genom parken. Efter ett tag hade vi satt oss på en bänk och pratat lite. Under hela promenade och under hela pratstunden, hade han inte tagit av sig glasögonen en enda gång. Därför hade vi inte setts mer efter den dagen.

Efter ytterligare en vecka hade jag träffat en ny dejt. Han var änkeman och femton år äldre än mig, men det hade inte alls stört mig. Till en början. Sedan hade han börjat prata om en längtan att gå i förtidspension för att resa och spela golf på jordens alla golfbanor, medan jag i bakhuvudet hela tiden tänkte på mina tvillingpojkar på fyra år och på min rediga tjej på sju år. Skulle jag resa runt med den här farbrorn och lämna dem? Nej tack! Han skulle nog behöva dejta en ensamstående mamma med betydligt äldre barn än mina småttingar.

Men så pratade jag i telefon med min tredje planerade dejt och kände plötsigt, wow! Han hade en lite hes röst och var väldigt mån om att fråga mig om hur jag och hur mina barn hade det. Han pratade varmt om sin sjuåringe son och även om sin chokladbruna labrador. Han föreslog att vi skulle ses i skogen bakom hans hus och plocka blåbär. Jag har nog inte sett tillräckligt många skräckfilmer, för jag accepterade, och senare den veckan, sågs vi i en skogsdunge och plockade varsin liten hink med blåbär medan vi pratade, sjasade mygg och drack kaffet han hade haft med sig i en termos. Sedan gick vi hem till honom och bakade blåbärspaj och åt den med vispgrädde medan vi berättade om oss själva, om våra barn, om våra separationer. Hans hund hade varit med oss och hon hade lagt sitt tunga huvud i mitt knä medan vi satt i soffan och pratade. “Hon är en god människokännare”, sa han. Och det är hon verkligen! För ett år senare har både jag och mina barn plockat blåbär med honom och hans son, och vi äter blåbärspaj allihop och livet är som det borde. För att jag hade en ingivelse som jag vågade följa.